Glad Påsk

Hej!

Påsken på intågande, veckan som varit kallas ju stilla veckan och det har vi försökt ta tillvara så gott vi kunnat med varierande resultat.
Som kristen är ju påsken en viktig högtid och man borde ju ha vett att ta den tillvara istället för att fylla den med andra ovettiga saker.
Ofta glöms det viktiga budskapet om vad Jesus gjorde på korset för oss bort och fylls istället i med häxor, kycklingar och påskägg.
Dock är nog påsklördagen en viktig dag för oss också, jag menar vem vill inte gå påskhäxa och få en massa godis och choklad, synd man är så gammal att man nu för tiden måste köpa sitt eget godis.
Denna påsken blir det nog inte så mycket av varken det ena eller det andra för oss eftersom både jag och Gubben jobbar påskhelgen och någon annan får förbarma sig över våra barn och se till att de har det bra.
Nackdelen med att båda jobbar inom vården och att båda jobbar skiftesarbete.

Orsaken till urusla bilder på bloggen är att den bästa systemkameran är sönder  och den andra ahr jag slarvat bort laddaren till. Därför använder jag enbart min älskade s4 mini som är helt värdelös när det kommer till bilder.
Nån gång när jag blir rik och lär mig att prioritera bort träns, pannband och schabrak samt grimmor och nya hästar så skall jag ta mig i kragen och spara lös till en ny

Behandling av hästarna

Hej!

Tidigare hade vi ut duktiga Hanna Kivisaari som kom hit och behandlade hästarna med djupvågsmassage.
Jag hade anlitat henne åt både Marilyn och Zigrid och så fick även Pirayan sig en genomkörare.
Det är alltid intressant att se vad de hittar och om man kan hitta orsaken till varför hästen har haft svårare i något varv eller i någon rörelse och mycket riktigt så fick vi fingret på flera saker och hoppas nu på att hästarna skall få det lättare att jobba rätt med sina kroppar.
Både Zigrid och Marilyn känns nog bättre när jag var ute med dem, Zigrid den fjanten hoppade dock pladaskt ner i ett djupt dike med snö och blev där liggande helt snötäckt innan hon förskräckt kravlade sig därifrån häromdagen, så kan det gå när man har för många spännande saker att titta på på samma gång och plötsligt störtdyker ner i diket.
Zigrid har tidigare gärna gått och varit lite högervriden, men nu efter behandlingen upplever jag henne betydligt rakare så det var roligt att se, ska se om jag hinner rida henne imorgon eller på söndag så får man riktigt känna efter hur det känns från ryggen också.
Zigrid verkade nöjd i alla fall hon flyger i hagen och delade ut höga bakutsparkar till höger och vänster när hon väntar på maten, maken till hungrig häst har jag sällan skådat.
Marilyn verkar också mjukare och smidigare och man ser på skritten att den är betydligt bättre, rakare och mera taktfast nu.
Hon har tidigare nu haft problem med att hon börjat ta korsgalopp efter att hon gått omkull i hagen så hennes vänster sida var betydligt spändare och sjukare än den högra så skönt för henne att få det åtgärdat.
Igår var vi ute och körde med henne i blötsnön och maken till pigg häst får man leta efter.
Hon knegar på hur länge som helst hon och vill helst bara öka farten
Pirayan hade också en del att gå igenom, han har ju problem med sitt vänstra bakben, ljumske efter alla operationer så det har bildats en del ärrvävnad som spänner och gör honom styvare och stelare på den sidan, sen var han också spänd i ländryggen och i nackbandet så det var bra för honom att få det fixat.
Nu är det bara att träna vidare mot nya höjder och så borde man ta och fixa sin egen kropp också så skulle det vara riktigt tipptopp!

Rocka sockorna dagen

God kväll!

Kom just in från hästarna, denna dagen har gått i ett ända huj med fullt program från morgon till kväll.
Nu blir det skönt att bara sitta och ta det lugnt, inga flera måsten eller intressen på schemat.

Idag är det rocka sockorna dagen, världsdagen för Downs syndrom och man uppmärksammar att det är okej att vara annorlunda och att alla är lika mycket värda och har samma rättigheter.
Jag tycker att det är en viktig dag, en dag som man borde ha alla dagar, varje dag borde man påminna sig själv och andra att det är okej att inte vara som alla andra, det är okej att se annorlunda ut, det är okej att ha en sjukdom, det är okej att ha ett handikapp, det är okej att ha en extra kromosom och det är okej att ha en annan åsikt.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag skall kunna lära mina barn detta, att inte bli såna som retas eller kollar snett,  jag hoppas jag kan lära dem att alla skall få vara med i leken och jag hoppas jag skall kunna lära dem att alla är lika mycket värda och alla har lika stor rätt till ett liv.
Jag är själv så glad och tacksam att jag fick möjligheten att som barn gå i en förskola där det fanns barn med särskilda behov, det var barn som var döva, det var nått barn med downs syndrom, det var några med andra utvecklingsstörningar eller handikapp och så var det vi andra barn med våra fel och brister.
Jag tror att alla barn borde få den möjligheten, det blir så naturligt då på något vis, det blir inte så speciellt och udda utan man lär sig redan som liten att det finns olika sorters människor, vissa kan inte höra, vissa kan inte se, andra kan inte gå medan den tredje har lite svårare att förstå instruktioner.
Som barn lär man sig då att för det första att inte vara rädd för de som inte kan samma saker som en själv samt att man ibland behöver anpassa sig för att man skall få tex en lek att fungera.
Barn kan ju dock vara elaka också så det är ju viktigt att vuxna ser till att det blir en bra början och att de griper in om de märker att något inte går rätt till. Är det något jag är allergisk för så är det just mobbning.
Många barn med Downs syndrom aborteras bort, saken är den att många föräldrar uppmuntras till abortion och i vissa länder föds inte ens barn med downs syndrom längre och jag kan tycka att det är så sorgligt.
Jag tycker det är ledsamt att man som förälder skall behöva känna att ens barn inte platsar i den här världen, att det är bäst för alla parter att barnet inte skall behöva se denna världen, att man skall behöva känna att man inte orkar eller att man inte kan eller att ens barn inte skulle vara lika viktigt som andra barn.
Jag tycker det är trist att världen blir så grå utan alla dessa värdefulla glädjespridare.
Jag är lever ju i den tron att alla människor oavsett vem de är och vilken sjukdom de har så har en plats här på jorden och att vi som medmänniskor behöver försöka se till att det skall finnas rum för alla och skapa en värld där människor kan känna att de passar in oavsett kön, hudfärg, sjukdom eller handikapp.
Det finns inga perfekta människor, alla har vi lte skavanker här och var men vad gör väl det?

Kroppen som slår bakut

Godmorgon!

Ni vet känslan när man har en miljoner saker som man vill göra, borde göra eller helt enkelt bara måste göra.
Du raderar upp saker i din hjärna på en osynlig "what to do today" lista och kollar på klockan att bara jag skyndar mig nu så borde jag med nöd och näppe hinna få klart till en viss tid då du bara måste göra något annat och så fortsätter dagen så ända fram till kvällen.
Råkar du ha en ledig lucka så finner hjärnan snabbt på någonting annat som kan klämmas in även om det inte riktigt hinns med.
Så fungerar åtminstone min hjärna, den hittar på och hittar på och hittar på.
Dock fungerar detta för tillfället inte så bra ihop med min kropp, den blir stressad av min iver att ha tusen järn i elden på samma gång och plötsligt sitter jag där på soffan och hade tänkt ta det lugnt en stund och då kickar kroppen som tidigare hängt med och presterat och presterat in och vill då när jag ska vila prestera mera.
När jag sitter där i all skönans ro, utan stress, lugn i mina tankar över att jag fått mycket gjort och uträttat då börjar den gå på högvarv, hjärtat som rusar, pulsen som slår, armar som domnar och en yrsel utan dess like.
Fastän du då sitter där lugnt och försöker intala kroppen att hej vi har färdigt för idag eller hallåå vi skall bara ta det lugnt nu, inget maratonlopp pågår för tillfället så lyssnar den inte.
Den bara fortsätter rusa på i 140 km/h.
Jobbigast är det när det dyker upp i situationer när man inte riktigt kan  bara stanna upp utan måste försöka prestera på lågvarv medan kroppen rusar på, som igår på jobbet när kroppen totalt sa upp kontraktet redan klockan 5 och man jobbar till 10.
Då får man lugnt försöka övertala kroppen att tagga ner medan man endå ska försöka göra något vettigt.
Det är min kamp just nu kroppen som skriker stress, tagga ner människa och huvudet som vill hålla på med allt möjligt och är nöjdast så. Saktar jag ner tempot blir kroppen nöjdare men huvudet blir kaos över allt som det producerar och får huvudet bestämma så blir kroppen kaos
Konstig känsla det här när kroppen och huvudet inte riktigt passar ihop.

Blodbad

God kväll!

Igår ringde Jenny åt mig på eftermiddagen och frågade om jag är hemma, tyvärr inte sa jag eftersom jag var på väg och hämta en sadel.
Pirayan blöder sa hon sedan och vi behöver nog ha ut en veterinär.
Aldrig i min vildaste fantasi hade jag sedan kunnat föreställa mig hur mycket han verkligen blödde och hur hagen och hästen skulle se ut.
Hela hagen var full av blod, Pirayan hade gått runt från ena sidan till den andra med blodet rinnande från huvudet och stannat på vissa ställen där det lämnat stora fläckar, resten var bara streck där han gått fram med blodet rinnande.
Hela hästens huvud var täckt i blod, till och med i örat och frambenen var röda och även på bakbenen till och med. Även efter att de fick in honom så fortsatte blödandet och de fick fixa till ett tryckförband tills veterinären kom.
Även Marilyn var också blodig, hon hade dock bara rullat sig i blodet, men då kan ni tänka er att det var en hel del blod om även de andra lyckades få det på sig.
Vad som orsakat Pirayans sår vet vi dock inte, djupt är det åtminstone och det är inte bara 1.. möjligen funderar vi på om det skulle ha kunnat vara en mink som har bitit sig fast, därav att han ensam har rört sig i hela hagen och även försökt få bort vad det än är eftersom han kliat sig och har blod även på bakbenen och i örat. Svårt att säga dock, vi har inte hittat nått i hagen i alla fall som han kunnat skada sig på men man vet ju aldrig, kan ju ha funnits något vasst också som stuckit till fastnat fast och har lämnat där och han försökt få bort det och lyckats till slut.
Hela gårdagen var hästen rätt medtagen, trött och hängig samt skakade antagligen av chocken och blodförlusten. Idag är han nog bättre, piggare men fortfarande skakig. Blir lite vintervila för honom nu och  näringsrik mat.

Vänfamilj

Hej!

Visste ni att det är en enorm brist på vänfamiljer i vårt land?
Många av de människor som kommer hit som flyktingar vill jättegärna lära känna oss finländare, lära sig vårt språk, veta hur vår kultur fungerar och vill få nya vänner.
Dock finns det tyvärr inte tillräckligt med folk som är intresserade av att lära känna dessa människor och jag tycker att det är så otroligt synd.
Det pratas ju mycket om att utlänningar inte vill anpassa sig till vår kultur, inte lär sig språket och inte förstår sig på oss och många av oss kanske är lite rädda för deras kultur och olikheter som skiljer.
Jag tänker lite som så att om vi inte öppnar upp våra armar, bjuder in dem i vår kultur, våra traditioner, i våra regler och sätt att förhålla oss till varandra hur skall de då kunna förstå av sig själva hur allting fungerar.
Eller andra vägen runt, hur skall vi förstå hur deras kultur fungerar, hur de tänker kring saker och ting och vem de är som människor.
Just människor, det slår mig varje gång vi lär känna en ny familj att detta är ju människor precis som du och jag.
Människor som har haft oturen att födas och leva på fel plats vid fel tillfället, deras öde, alla små barns öde.
Människor som oss med drömmar om framtiden, med hus, jobb och familj och med eventuell utbildning i bagaget, med saknad efter vän och familj, med otäcka minnen i bagaget, människor med förhoppningar om en drägligare framtid.
I ett land där det är kallare än de är vana med, i ett land där man pratar ett främmande språk, i ett land där man skall behandla kvinnor lika, i ett land där du inte pratar med grannen i hissen.

Det är en annorlunda värld, tänk dig själv att det blir krig i Finland, du lyckas fly och blir nedsläppt ensam eller med din familj i Burma tex ute i bushen i ett område där du inte vet hur något fungerar.
Hur oändligt tacksamt det vore om några vänliga själar skulle försöka prata med dig, bjuda hem dig till sitt hem, visa hur de kokar sin mat och vad dina barn ska göra i skolan.
En ny familj som ibland ringer och frågar hur du har det, som kanske erbjuder skjuts om du inte har någon bil, någon som kanske berättar för dig om olika högtider och erbjuder dig att följa med så att du får se vad det handlar om.
I ditt hjärta kommer du trots detta troligen alltid vara finländare men efter år i Burma runt folk som tagit emot dig på ett bra sätt så kommer du troligen att trivas, ta till dig lite av kulturen och kommer att kunna fungera i samhället utan att vara en utböling.
Vi har vänner från både Syrien och Irak och det är så roligt att få vara en del av deras liv, gästvänligare människor har jag aldrig mött.
Det gör ont i mig när de berättar att de inte lärt känna andra finländare, ungdomar som inte har finländska kompisar och så vidare, de som vill så gärna lära sig Finland och komma in i vårt samhälle, som vill jobba och som vill bidra men har svårt att få både vänner och jobb eftersom de inte ser ut som oss och ännu inte talar vårt språk flytande.
Hur ska de som aldrig lär känna någon få en bra syn på vårt land, hur ska de känna sig välkomnade och lära sig vår kultur?
Att bli vänfamilj är inte svårt, du behöver bara anmäla ditt intresse och så fixar sig resten vartefter.
Vad kan man göra som vänfamilj kanske du frågar dig själv och jag skulle säga vad som helst egentligen.
Lär känna dem, umgås nu som då, hälsa på hos dem nån gång, bjud hem på mat, visa dem runt i ditt område, åk pulka, gå på fotbllsmatch eller något liknande. Det är inte så invecklat och behöver inte ens ta så mycket tid att lära känna nya människor och jag lovar dig att du inte kommer att ångra dig. Har du frågor om deras tro, deras traditioner, deras land och deras språk, prata om det, berätta om ditt liv och våra traditioner, bara var den familj ni är helt enkelt

Hon som får mig lugn

Hej!

Jenny var och knäppte så fina bilder på mig och Breeze igår.
Det är i princip ett år sedan jag sist satt på hennes rygg men trots det så kändes det fortfarande som hemma och hon och jag känner varandra utan och innan och jag vet precis hur hon vill ha det.
Breeze är den hästen som verkligen har lärt mig att hitta lugnet, att andas ut, att inte ha bråttom, att vara försiktig i mitt språk, hon har lärt mig konsten av att bara vara.
Det är till henne jag går när tankarna snurrar för fort och jag behöver få perspektiv på saker och ting.
Breeze är ingen kelgris, men hon njuter endå av närhet. Hon tycker om att vara fin och älskar när man står och borstar länge. Breeze behöver man aldrig ha uppbunden, hon står där man ställer henne. Brukar skoja och säga att jag skall börja hyra ut henne till rekvesita
Hon är en väldigt närvarande häst på sitt eget lilla sätt, men hon pratar så tyst så tyst så man får läsa varje liten min.
Hon är en försiktig häst, eller hon vill att man skall vara mjuk och aktsam, är man stressad eller för hård så reagerar hon på en gång med att tydligt visa att hon snabbt vill bort, men är man där vänlig,  eftertänksam och med mjuka händer då njuter hon av ens fulla uppmärksamhet och vips så har ens egna tankar och funderingar lagt sig och man är bara där i nuet.
På hennes rygg har jag alltid känt mig trygg, där hör jag liksom hemma.
Dom 5 minuterna jag satt där igår lever jag länge på, med ett leende på läpparna och en enorm kärlek i hjärtat.