Väder och vind

Usch!

Det var inte direkt med ett leende på läpparna jag vaknade i natt och tittade ut genom fönstret. Det hördes mycket väl hur mycket det blåste och hur vinden ven i knutarna.
Jag drog på mig ytterkläderna och satte mig i bilen och körde till stallet.
Konstaterade tillsammans med hästtransporttören att idag vill man inte åka någonstans med häst, ingen vits att riskera någonting.

// Annelie

Bild stulen av Jenny Sulkakoski

Barnsligt värre

Hejsan!

Dagens fundering lyder så här: När är man egentligen vuxen på riktigt? Jag satt och funderade för mig själv häromdagen och tänker tillbaka. När jag var 15 år då kände jag mig vuxen, hade allting på klart och visste exakt vad jag ville göra med mitt liv, allt flöt på och inga hinder fanns i min väg. Då såg man sig själv som fullärd och man ville klara allt själv.
Nu är jag plötsligt 23 år jag har en utbildning  jag är gift och har barn, vi bor i en lägenhet och har egen bil samt våra hästar. Vi lever värsta vuxenlivet och betalar alla våra räkningar själv, ingen kan längre bestämma över oss och nu borde vi alltså vara vuxna. Trots allt detta inser jag mer och mer hur lite man egentligen vet, oj vad mycket man fortfarande behöver lära sig, åtminstone jag är långt ifrån fullärd. Jag får fortfarande ringa mamma ibland och be om råd :) Det finns ju hur mycket som helst som man inte alls vet hur fungerar och man lär sig saker hela tiden, varje dag är ju en ny möjlighet.
Jag kan fortfarande vara väldigt barnslig, jag älskar att leka i snön, jag gillar fart och fläkt, jag har omaka par på strumpor ibland bara för att sätta färg på tillvaron. I vinter vill jag åka pulka och dra dem efter traktorn. Ibland känner jag mig väldigt oerfaren på livet, det är så mycket som ännu väntar men det tycker jag bara är spännande, hur kommer vårt liv att se ut i framtiden?
 Jag vet ju hur min dröm ser ut kanske är det ditåt mitt liv är på väg? :)
 En sak har jag i alla fall kommit fram till och det är att jag inte vill bli tråkig arg och bitter. Jag vill fortsätta att vara nyfiken på livet och leva på ett sådant sätt som jag tror att kommer att fungera för oss.
 Jag tror ärligt att vi inte alltid kommer att följa strömmen, visst vi kommer att misslyckas ibland, vi kommer att bli besvikna, men vi kommer igen, frisk vågat hälften vunnet heter det ju :)

Säker på foten

Godmorgon!

Det var med hjärtat i halsgropen jag och lillsyrran såg Meciliah glatt hoppa över diket ut på den isiga vägen i hagen, den var inte så lite hal heller. Vi drog båda två efter andan och konstaterade att nu bryter hon nog benen av sig. När hon väl var ute på vägen fortsatte hon glatt i trav som om underlaget inte alls var något bekymmer.. Jag stod och tittade på helspänn och bara väntade på vilken sekund benen skulle ge vika. Efteråt halkade jag och lillasyster långsamt efter. Lillprinsessan väntade några hundra meter bort och undrade varför vi tvåbeningar är så långsamma.
Vi fick minsann se att hon tydligen har ganska bra hum om var man ska sätta benen även när det är halt eller så är hon bara ovanligt dum.

Imorgon är det förresten en spännande dag, då åker Pirayan till Tammerfors hästklinik för att bli opererad. Vi ställde i ordning lite saker igår eftersom det är jag som skall skicka iväg honom. Han kommer att vara en stilig prins när han åker. Tänk att vi endå hade rätt när vi funderade över hans beteende. Det är nog bra att man ibland vågar lita på sin magkänsla och stå på sig.
Pirayan visste nog trots allt vad han sysslade med när han lekte att han var store arabkungen vackrast av dom alla.

Mitt drömbröllop

Hej!

Det är många som har frågat och undrat hur det gick till när vi gifte oss så jag tänkte att jag lika bra kan skriva ner några rader så att det finns dokumenterat.
Jag har aldrig drömt om något stort vackert prinsessbröllop, på skoj har jag alltid sagt att om jag någon gång skall gifta mig så kommer jag att rymma iväg och göra det i smyg.
Jag är inte särskilt pysslande av mig heller utan har alltid fasat över hur det skulle se ut om jag blev tvungen att planera ett bröllop. Både jag och min man kan vara väldigt impulsiva och tycker om att göra saker på vårt eget lilla sätt. Vi vill inte riktigt vara som alla andra och följa strömmen.
Den första september i år så var det tänkt att vi skulle ha lillgrabbens dop och min och gubbens förlovningsfest. Vi hade hem prästen några dagar innan för att planera dopet, och innan han går så säger han att vad skulle ni säga om att överraska allihopa och gifta er på samma gång.. NEEJ var min första tanke så kan man ju inte göra vi ska ju ha dop och förlovningsfest om bara några dagar..
Fast sen är prästen hade gått så började tankarna endå snurra..
Tänk om man endå kunde göra så, jag vill ju leva resten av livet med min man och att överraska allihopa skulle ju vara roligt, vi diskuterade det hemma och kom fram till att det trots allt var en bra ide.. Det kändes helt rätt, klart det var så här vi skulle göra
Det som jag också tyckte om med iden var att ingen annan än vi skulle behöva ta stress över att det var ett bröllop på gång. Jag har alltid önskat att folk skulle få komma som de är avslappnade med lagom fina kläder, jag ville inte ha något stelt påkostat bröllop som skulle vara perfekt till punkt och pricka.
Så här skulle det bli perfekt hemma hos mina svärföräldrar i deras vardagsrummet som jag har så många goda minnen från, på bättre ställe kan man nog inte gifta sig.
Nu blev det plötsligt bråttom, med en vecka och någon dag skulle vi förbereda allt, ring skulle köpas, klänning skulle fixas, hindersprövningen hann vi nätt och jämt  med.
Prästen fick komma ut en gång till och vi kom fram till att efter dopet när vi skulle sjunga sista sången så skulle han säga brudpsalmens nummer och när alla börjar sjunga den så skulle ju folk sakta förstå vad som var på gång.
Sagt och gjort så blev det och gissa om folk blev förvånade och glada. Det var riktigt roligt att se och allt kändes underbart, hela dagen var väldigt fin, människor som kom och gick och man fick träffa släkt och vänner. Sen det viktigaste och bästa av allt är ju att jag fick gifta mig med världens finaste man det är ju det som betyder.

Pumpa skrot

Aj aj!

Inte vet jag riktigt hur det gick till, men när gubben kom hem från jobbet igår så övertalade han mig att följa med till gymmet, hade ingen ursäkt att komma med heller eftersom det var dags för lillgrabben att sova.
Det var egentligen ganska lugnt och skönt där igår eftersom vi fick vara nästan ensamma, bara några enstaka hårt tränande människor höll oss sällskap.
Som alltid när vi är på gymmet vill grabbarna vara i skrothörnan och bygga muskler, träna bänk är en klar favorit. Själv nöjer jag mig med crosstrainern, helt lagom tungt tycker jag.
Jag hann bara träna en timme så vaknade lillgrabben, han fick då komma upp och kolla på när de stora grabbarna pumpade och hade sig. Det gäller att lära sig från liten hur det skall gå till.

Bild stulen från google

Barndomens Julgran

Tjena bloggen!

Denna dag har tillbringats i Esse hos mina föräldrar. Mamma bakade pepparkakor och jag jag åt massvis av deg, pepparkaksdeg är alldeles för gott. Nu är jag mätt och stinn och ångar att jag inte är bättre på att behärska mig själv.
Morsan hade plockat fram den gamla plastgranen som vi hade där hemma när jag var liten, eftersom de inte behöver den mera så passade jag på att nalla hem den. Jag vet inte egentligen varför jag tycker bättre om plastgranar än äkta? Det ska bli roligt att klä den, tror det ska bli en annorlunda julgran hemma hos oss.
Medan lillgrabben sov hann jag på en kort date med joggingskorna samt en runda via stallet. Testade träns på Meciliah för första gången så det blev dagens lilla projekt.

Liten Missil :)

Änglavakt

Ibland säger en bild mer än 1000 ord.
Igår var det 6 år sedan två av mina vänner var med om en svår trafikolycka, en av dom blev väldigt svårt skadad. Jag glömmer aldrig samtalet jag fick innan vi åkte in till sjukhuset.
Jag har aldrig känt mig så hjälplös som när man satt där och väntade och ingenting visste och ingenting kunde göra. Jag glömmer aldrig känslan och synen man mötte när man kom till sjukhuset före ambulansen.
Ser fortfarande framför mig hur personalen stod och väntade och sen genast sprang iväg med en av mina vänner. Jag glömmer aldrig rädslan och hur hjärtat slog i bröstet.
Jag minns än idag hur liten man kände sig när man såg alla slangar och maskiner som kan behövas för hålla en människa vid liv. Jag kommer ihåg hur det var att gå och vänta och undra och be att allt skulle bli bra och att hon skulle vakna och bli frisk igen.
Idag är jag tacksam för livet, otroligt tacksam över att mina bästa vänner hade änglavakt. Jag är tacksam för att jag lärt mig att livet är skört och att man ska ta vara på de man älskar.