Denna morgon är trötthetens morgon, så är det när det känns väldigt motigt att stiga upp och göra något. Hela denna dag är fullspäckad med program som avlöser varandra så man hinner inte så mycket annat än göra det man måste.
Lillgrabben har sovit lite sämre dom senaste nätterna och varit vaken stup i kvarten, det är kanske tänderna som bråkar eller så är det något annat, han brukar i alla fall inte vara gnällig i onödan så något är det som stör honom.
Hästarna får ha ledigt idag, det finns tyvärr ingen tid för dom idag, vilket känns tråkigt för de brukar alltid få mig på bättre humör.
jag och lillsyrran har funderat de senaste dagarna över vad vi har för mål med våra hästar och vad vi vill uppnå. Båda har vi konstaterat att vi inte riktigt kämpar för något för tillfället utan vi trampar bara i samma gamlaspår. Vi har kommit överens om att det skall bli ändring på det nu så lite såna saker går jag och funderar på.
När vi funderade kom jag än en gång fram till hur mycket jag saknar att rida och träna ordentligt, inte bara lulla runt i skogen eller rida lite lätt på ridplanen, att faktist rida riktigt på riktigt att utvecklas och sträva mot något. Det är jobbigt att inte ha någon egen ridhäst för tillfället. visst är det roligt att rida andras hästar också och jag är otroligt tacksam för alla hästar som jag får rida och jag gör det så gärna, men endå saknar jag att rida och träna mina egna hästar, känslan av att man jobbar mot ett mål, glädjen när man utvecklas tillsammans och vetskapen om att ingen kan ta det ifrån en.
Så idag är en sån dag som det känns otroligt sorgligt att Mellizza är så pass gammal och att det känns som en evighet innan Meciliah kommer att växa upp.
Denna dag saknar jag Minna extra mycket, min underbara coola gangsterbrud, hon som skulle vara i den bästa åldern nu att utvecklas med.
Vad som var bäst då känns som ett frågetecken nu tänk om jag hade prioriterat annorlunda, tänk om jag endå hade haft möjlighet att behålla alla tre.. I slutändan är ju svaret att det inte fanns mycket annat att göra. mellizza säljer man inte och Meciliah är ända avkomman som kan föra hennes gener vidare och vem vill köpa en ettåring i dagensläge. Minna var underbar, cool och modig och i den perfekta åldern, den som behövde mest tid och motion och därför var lättast att få såld så där har jag mitt svar, men oj vad jag önskar att det skulle vara annorlunda, alla 3 bruna bönor tillsammans då skulle lyckan vara fullkomlig.
Nåja sånt e livet och lilltrollet lär växa upp och vem vet kaske jag snart har råd att investera i ett till sto som då skal vara i en bra ålder så att det går att rida och träna ordentligt, vem vet vad jag snart hittar på :)
Ikväll händer i alla fall något roligt, lillebror och hans flickvän har förlovningskalas så det skall bli skoj.
Går kvällen spenderades med underbara vänner och god mat. det var kul :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar