Just nu debatteras det vilt i bloggdjungeln om psykiskt illamående och dess vara eller inte vara. Det diskuteras medicinering hit och dit och hur man ska ställa sig till det.
Jag väljer att inte välja sida eftersom jag inte vet hur det är att äta medicin.
Den ända sidan jag har är hur det är att må riktigt riktigt dåligt och på samma gång vara riktigt riktigt närvarande.
Det är hemskt att må så dåligt att man inte vet vart man ska ta vägen och hata livet och sig själv så fruktansvärt mycket att man allra helst skulle dö.
Den känslan finns och det är ingen rolig en.
För en som aldrig upplevt hur det känns så får den inte att beskriva, paniken och ångesten och att inte veta vart man ska ta vägen för att allting i huvudet bara är ett ända svart kaotiskt virrvarr.
Känslan när allt är så mörkt inombords att du bara måste få känna smärta, se dina armar blöda och veta och se att du lever, få ut det mörka, försöka få en känsla att synas men utan att det hjälper.
Nej det går inte att beskriva och det går iner att förklara och jag är så oerhört glad och tacksam att det inte är några känslor jsg längre behöver brottas med varje dag.
Dock gör det ont i mig varje gång jag ser någon må dåligt.
Har du en gång varit i mörkret så lär du dig se vem som också är där.
Jag önskar verkligen ingen att behöva vara deprimerad, utbränd, ha panikångest eller ätstörning, ha självmordstankar.
Jag önskar det fanns ett enkelt facit, gör så här eller ta det här eller tänk så här.
Jag tycker det är oroväckande att så många känner så här och jag önskar verkligen att vi skulle komma fram till mera hjälpmedel, förebyggande och förståelse.
Det är mina tankar och mina funderingar en kväll som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar