Någon borde veta bättre

Usch vad arg jag just blev!
Läste en flickas blogg om hur trött hon är på att få höra kommentarer om hur ful och tjock hon är. Jag blev så ledsen och minns hur det var för mig, tiden när allting började.
I lågstadiet var jag mobbad för mitt utseende, jag var nämligen ett knubbigt litet barn, trots detta var jag glad för det mesta och tyckte om att leka med mina kompisar.
Det fanns tyvärr vissa personer som störde sig på mitt utseende och att jag var tjock, ofta fick jag höra kommentarer om min vikt och att jag var fet.
 När jag var yngre älskade jag att simma och vara på stranden, men tyvärr blev det ändring på det när någon kom på att man även kan retas i vattnet. HJÄLP nu blir det översvämning, jag kommer att drunkna var det vanligt att man fick höra när man skulle bege sig ut i vattnet. Klart att man då även som barn börjar inse att man kanske inte är bra som man är, och börjar skämmas över sin kropp. Sakta börjar allt man får höra etsa sig in i ens huvud. Kommentarerna börjar snurra runt runt runt och man börjar äcklas av sig själv. Sen blir det ju inte bättre av att man blir påmind om det varje dag.
Jag minns så väl dagen när jag som 12 åring bestämde mig för att börja banta. Det fanns ett träbord vid bysbuktiken, där hade någon ristat in Annelie = Tjock. Vet inte än idag varför den lilla kommentaren tog så otroligt hårt, men av någon anledning gjorde den det. Den dagen bestämde jag mig för att någon aldrig mera skulle kunna kalla mig tjock. Sen gick det ju som det gick ingen kunde ju ana och allra minst jag att jag skulle bli svårt sjuk i anorexi.
 Det jag minns så väl ännu idag är hur lätt det var att hålla motivationen uppe när hungern skrek i kroppen Annelie = Tjock
Det är därför jag blir så arg när jag ser hur sårade folk kan bli, arg för att folk inte kan få bli omtyckta och älskade för dom de är.

// Annelie