Det sägs att tiden läker alla sår och visst stämmer det oftast, men kanske inte alltid.
Igår var det fyra år sen vi var tvungen att avliva Zadira och trots att man fortfarande saknar henne så går livet vidare och man minns bara de fina stunderna man fick ha med tacksamhet.
Jag vet att vi gjorde rätt när vi valde att hon skulle få somna in, det fanns ingenting mera man kunde göra.
Hade vi valt att fortsätta att ha henne vid livet så hade det endast varit av själviska skäl och det tycker jag är fel.
Ett djur som är sjukt och inte kan röra sig fritt utan att jämt och ständigt ha ont och en massa smärtstillande det är inget värdigt liv tycker jag.
Dagen när man märkte att livsgnistan slocknade, att nu tyckte hon inte att det var roligt att leva längre, då fanns det inte längre något att fundera på. Jag är så otroligt tacksam för vad hon lärde oss.
Gårdagen blev en ganska så lugn dag. Hade ut båda hästarna en sväng på gården. Meciliah var lite på helspänn eftersom de hade tävlingar vid sportplanen och varje gång de skjöt med startpistolen knyckte hon till. Valde att inte göra något nytt utan vi tränade mest på att slappna av och ta det lugnt. sånt kan behövas ibland :)
Mellizza och jag tog en kravlös promenad på åkern. Ibland behöver man bara spendera lite kvalitetstid med dom utan att träna på något särskillt.
Idag skall ajg försöka hinna pröva 2 sadlar på Meciliah som jag har fått låna hem :)
Jag tror int att man nångång slutar att sakna en häst som har betytt mycket för en.. Precis som du sa, man börjar så småningom minnas dedär bra sakerna och allt roligt man har haft. Det var nog rätt beslut ni gjorde. Man kan ju int ha kvar en häst som int längre e sig lik och int mår bra för att man själv sku vilja ha kvar dem lite till, hur svårt det än e att behöva ta ett sånt tungt beslut.
SvaraRadera