Just nu lever jag på ljudlös..
Jag smyger mig fram i lägenheten livrädd för att barnen skall vakna. Livrädd att någon skall komma in och smälla i dörren. Knappt så amn vill spola på toaletten.
Båda barnen har inte haft lust att sova middag idag och nu när de äntligen somnat så vill jag absolut inte att de skall vakna på en stund.
Är det okej att tänka så, att själviskt önska sig en liten stund av vila för sig själv?
Jag tror att det är ganska naturligt att man behöver ha lite egen tid, då orkar man så mycket bättre sen.
Båda barnen är ganska intensiva för tillfället. de tar upp ens fulla uppmärksamhet hela tiden.
En 2.5 åring och en 11 månaders bebis kan hitta på en hel del.
Ingen av dom har riktigt hunnit lära sig att samspela fullt ut ännu så det går absolut inte att lämna dom utan uppsikt.
Rätt som det är så sliter någon av den andra någon leksak eller så knuffar storebror omkull lillebror när han försöker lära sig gå eller så sätter han sig på honom när han kryper och låtsas att han är en häst.
Stackars lillebror får nog vara med om både det ena och det andra, får väl trösta mig med att han blir ett väldigt tåligt och härdat barn suck!
Dock så har de no mycket roligt tillsammans också och man märker att dom bryr sig. Storebror kommer springande med tutten när lillebror är ledsen eller hämtar en leksak när han gråter.
Lillebror avskyr att vara uppe ensam om storebror sover så visst märks det att dom har sällskap av varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar