Where would i go?

Godmorgon!

Tänk om Finland vore Syrien..
Jag hade tagit mina tre barn och min man med mig en mörk natt och flytt till okänd destination.
Vi hade flytt för våra liv, hade vi blivit fast hade vi blivit dödade, vi hade vandrat i veckor och vi hade varit hungriga, kalla och även riskerat våra liv över medelhavet.
Vi hade satsat all vår tid, alla våra pengar och allt hopp på detta.
När i kommit fram hade vi pustat ut av lättnad men också av sorg.
Alla våra vänner är fortfarande kvar, vår familj är kvar och vi vet att de antagligen lider eller är döda. Vi följer nyheterna med fasa, för oss är det inte bara svart text på ett vitt papper, för oss är filmerna som spelas upp inte bara filmklipp på människor vi inte känner, det är inte bara folk. Allt som händer är verklighet förr oss. Allt som händer och allt som sker drabbar troligen någon vi känner. Vi känner sorg, ilska och förtvivlan och vi är helt maktlösa.
Vi hade hoppats på att få vara trygga här i det nya okända landet, landet vi inte känner till, vi hade hoppats för våra barns skull att de skulle få en ny start, hoppats att de skulle få gå i skola, lära sig något vettigt.
Vi hade hoppats på en framtid om inte för oss själva så för våra barn.
Vi hade varit trötta på krig, trötta på elände, ärrade över allt det hemska vi sett.
Vi hade varit utmattade. Då finns det bara en sak till vi ännu måste klara.
Skall vi få stanna eller skall vi bli tillbaka skickade till döden, tillbaka till hopplösheten, tillbaka där man blir dödad på ett eller annat sätt, tillbaka där barnens framtid är kanonmat eller ondskefyllda krigare. Skall våran långa resa vara förgäves, resan där vi riskerade allt för att få lite hopp?

Allt jag hoppas idag är att just dessa människor skulle få stanna!