Igår var det 6 år sedan två av mina vänner var med om en svår trafikolycka, en av dom blev väldigt svårt skadad. Jag glömmer aldrig samtalet jag fick innan vi åkte in till sjukhuset.
Jag har aldrig känt mig så hjälplös som när man satt där och väntade och ingenting visste och ingenting kunde göra. Jag glömmer aldrig känslan och synen man mötte när man kom till sjukhuset före ambulansen.
Ser fortfarande framför mig hur personalen stod och väntade och sen genast sprang iväg med en av mina vänner. Jag glömmer aldrig rädslan och hur hjärtat slog i bröstet.
Jag minns än idag hur liten man kände sig när man såg alla slangar och maskiner som kan behövas för hålla en människa vid liv. Jag kommer ihåg hur det var att gå och vänta och undra och be att allt skulle bli bra och att hon skulle vakna och bli frisk igen.
Idag är jag tacksam för livet, otroligt tacksam över att mina bästa vänner hade änglavakt. Jag är tacksam för att jag lärt mig att livet är skört och att man ska ta vara på de man älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar