Just nu ligger båda grabbarna och sover sin eftermiddagssömn, gubben skickade jag just iväg på gymmet så att han skulle få lite egen tid.
Det är praktist att bo så pass nära gymmet att han kan vara hemma på någon minut om det krisar. Själv sitter jag i soffan som äntligen har anlänt och tar lite tid för mig själv.
Sakta men säkert börjar vi återhämta oss här hemma.
Lillgrabbens ( borde börja kalla honom något annat nu) svinkoppor borde nu vara smitt fria och än så länge verkar det som om lillkillen inte har fått några.
Vi skall hålla tummar och tår ett par dagar till, men sen borde faran vara över.
Jag håller också sakta men säkert på att komma på fötterna igen.
Visst går det fortfarande lite långsamt och det tar lite längre tid att ta sig upp ur sängen på mornarna, men det går och jag känner att jag orkar mer och mer för varje dag som går.
Det är skönt att vara hemma nu och äntligen känns det som om man kan börja pusta ut och komma tillbaka till vardagen igen.
Jag tänkte att jag kan ge er en kort rapport varför det blev kejsarsnitt eftersom det är många som har undrat.
På måndag kväll förra veckan började jag få sammandragningar, inte jättetäta utan de höll på med ungeför 10 minuters mellanrum.
Först tänkte jag att det bara var falskt alarm och brydde mig inte nämnvärt om dem, men sen när jag började blöda lite mera igen så tänkte vi att det är väl lika bra att vi åker in och kollar upp det i alla fall. Gubben undrade innan vi åkte om vi skulle ta med någon BB väska men jag sa att det var onödigt eftersom vi endå skulle åka hem sen igen.
När vi väl var framme i kokkola hade jag ingen vidare lust att gå in så vi körde en runda till och funderade hur vi riktigt skulle göra.
Eftersom vi har åkt in så många gånger förr så kändes det jobbigt att än en gång åka in i onödan. Tillslut kom vi endå fram till att det var lika bra att åka in och kolla upp det för säkerhetsskull eftersom sammandragningarna fortsatte att komma med jämna mellanrum och däremellan började jag ha rejält ont i magen.
Jag fick sen som vanligt ligga i CTG kurvan och där ville minsann inga sammandragningar alls synas på skärmen, några små fjuttiga stackare som knappt räknades.
Jag sa åt Gabbe att jag inte förstår mig på apparaten eftersom jag har rejält ont men den visar absolut ingenting.
Efter en stund i kurvan ville barnmorskan kolla upp blödningen och fick sig sen en smärre chock när hon såg hur mycket det var. "ehmm" sa hon det här är ju inte normalt sett dig fort ner så skall jag hämta läkaren.. 'Okidoki sagt och gjort läkaren kom och undersökte och hittade som vanligt ingenting.
Hon frågade om jag hade ont i magen och visst hade jag det.
De bestämde sig för att de ville vänta och se hur blödningen skulle börja bete sig, eftersom jag var öppen 4 cm var det mycket möjligt att förlossningen var på gång.
Vi fick ett eget rum och en säng och så blev jag kopplad till en massa slangar. Fick dropp och någon medicin samtidigt som de för säkerhetsskull kom och tog blodprov och annat smått och gott.
Jag fick ligga kopplad till Ctgn hela tiden och fortfarande visade den inte mycket sammandragningar fastän jag hade fruktansvärt ont i magen.
Minns att jag sa åt Gabbe att om det här inte är på riktigt så kommer jag aldrig att klara det sen när det verkligen gäller.
När vi legat och väntat en stund kanske en timme så började jag plötsligt blöda ännu mera, vi ringde då på klockan och berättade hur det var och de kallade in läkaren igen, de bestämde att vi skulle förflytta oss till en förlossningssal eftersom det inte verkade som om det skulle bli bättre.
Kruxet med våran förlossningssal vara att de höll på att renovera på våningen ovanför så därför kom det in byggdamm via ventilationssystemet och vi behövde alla använda ansiktsmasker.
Dock hann vi bara sätta på maskerna och vara några minuter i förlossningsalen innan jag började störtblöda riktigt ordentligt.
Då blev det minsann fart på folket. Alla pratade i munnen på varandra och även om det talades mest finska så han jag snappa upp att nu fanns det ingen tid att förlora och att det skulle bli hätäsektio.
Nu blev det bråttom. Läkare kom springande utan att ha hunnit byta om till läkarkläder och sen sprang de iväg med mig, de sa åt gubben att han fick fara å vänta någonstans eftersom han inte fick följa med.
Sen i operationssalen så var jag inte vaken särskillt många minuter men han se att de satte något kallt på magen och att nån spännde fast mina ben medan jag andades i en mask. Hehe konstigt vilka detaljer man lägger märke till.
Sen när man vaknade till var man ju lite groggy först men ganska fort så vaknade man lite till liv i alla fall och kunde konstatera vad som hade hänt.
Det visade sig att jag tydligen har haft 2 moderkakor. En som lillkillen har använt sig av och bakom den en extra moderkaka som inte har varit till någon nytta alls. Det är den som har hållit på att bråka hela graviditeten och nu bestämde sig för att lossna.
Skönt var det i alla fall att lillkillen inte har tagit någon skada av ligga där i magen och att inget blod har lämnat inne i magen och stört honom.
Han hade navelsträngen runt halsen sen när han kom ut så vi konstaterade att antagligen så var det bäst att det blev så här för allihopa. Tur var det också att vi åkte in för att kolla upp oss för säkerhetsskull. Snipp snapp snut så var storyn slut..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar