Halv sex ringde gubbens väckarklocka och då steg han upp kokade sin morgongröt och sen for han till jobbet.
Så ser ju livet ut för de flesta småbarnsfamiljer och familjer överlag men i vår familj är det ovanligt. Som ni vet så har ju gubben en knäskada som inte riktigt vill läka som den skall och han har varit sjukskriven till och från nästan ända sen vi gifte oss.
Idag skall han tillbaka till jobbet och pröva på om knäet håller igen.
Jag hoppas så för hans skull att det skulle vara bättre och att han skulle klara av att vara hela dagen. Själv är jag då hemma med båda barnen som vilken hemmamamma som helst.
Det är bara det att jag är ovan att vara ensam hemma och barnen saknar sin pappa.
Det blir lite ändringar i rutinerna nu och det tar ett tag innan man vänjer sig.
Det blir nya lösningar och andra tillvägagångssätt för att få en fungerande vardag.
Igår skojade vi med gubben och hans bror att de får ta Mellizza och fara och rida efter att jag och broderns fru hade varit ut med henne en sväng.
Vi skojade och skämtade lite och de lovade att de skulle fara ut med henne sedan.
Riktigt seriösa trodde vi ju endå inte att de var tills vi kom hem och de stod och väntade på trappan. Det var med hjärtat lite i halsgropen och på samma gång lite stolthet som jag såg dom rida iväg på Prinsessan.
Drygt en halvtimme senare ser jag genom fönstret när Mellizza kommer i galopp in på uppfarten. Ojdå tänkte jag och for ut för att titta vad som var på gång. "Såg du" sa gubben stolt jag klarade till och med kurvan i galopp.
Då blev man allt lite förvånad lättad och glad på samma gång.
Allt hade gått galant och rolig hade de haft det.
I den här farten blir jag väl utan ridhäst :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar