Dagens underhållning bjöd jag på när jag kom på den briljanta iden att jag skulle ta barnen med mig till Biskops för att köpa hästfoder och spån.
Det var inte bara en eller två som tittade på mig när jag först kom släpande på en fullastad kärra med 2 barn och en 20 kgs Kraftfodersäck samt diverse andra saker.
När det ena av barnet sen tyckte att han inte längre ville vara med på äventyret och började stortjuta mitt i butiken så for vi snabbt ut.
Därute var det skröpligt och svårt att manövra kundvagnen och jag höll mer än en gång på att välta hela lasset.
En karl stannade och tittade till lite extra och funderade säkert på hur det riktigt gick för mig.
Då var jag väldigt snabb med att le och se helt oberörd ut som om jag inte hade några som helst problem i världen. Varför är det så?
Varför kan man inte erkänna att nu skulle det nog vara skönt med en hjälpande hand?
För med facit i hand hade det varit bra mycket behändigare om någon bara hade lassat in fodret och mina väskor i bilen så hade jag bara haft barnen att kånka på, men icke sa nicke envis och stolt som man är så kånkar man på allt själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar