Det knakar i plåtarna

Hejsan alla!

Idag kan man minsann säga att det blåser hemma hos oss.
Eftersom vi har plåttak på både huset och alla uthusen så lyckas vinden få tag i dem med jämna mellanrum och det smäller och brakar om vart annat.
Hästarna trodde nog inte sina ögon när de blev tvugna att gå ut i blåsvädret imorse.
Mellizza som avskyr blåst och regn tog på sig sin ynkligaste uppsyn och gick sakta ut med svansen mellan benen och huvudet böjt mot vänster.
Till och med Meciliah som annars inte har något emot att gå ut i vilket väder som helst skulle gärna ha stannat inne.
Nåja nu regnar det i alla fall inte längre så de får stanna ute en stund till.
Ett tag mitt på dagen hade jag funderat på att göra ett undantag och ta in dom på upptorkning men just när jag for ut så tittade solen lite fram så då fick de stanna ute i alla fall.

Det slog mig idag när jag stod och mockade ur boxarna att nu börjar det snart bli exakt 12 år sedan jag insjuknade i Anorexi. Det börjar kännas som om det är länge sedan nu, men endå finns nog tankarna i färskt minne.
Jag är glad idag att jag kom ur sjukdomen och kan betraktas som frisk.
Livet kunde ha sett så annorlunda ut om jag inte lyckats ta mig ur sjukdomen.
Tänk att jag idag kan leva ett normalt liv och att jag är lycklig.
Att jag inte är helt full med ångest och dåliga tankar.
 Jag är tacksam över att jag får vara lycklig och må bra.
Att jag orkar ha en familj och umgås med mina vänner.
Jag är glad att jag kan skratta och le helt ärligt.
Det är skönt att kunna glädjas med andra och orka se andra glada och lyckliga.
Det är härligt att inte behöva ha full koll på vad man äter och hur mycket man rör på sig, det är också skönt att inte behöva få ångest bara för att man ätit något olämpligt eller tagit det lugnt en dag. Det är en skön känsla att man accepterat det som varit och kunnat gå vidare :)