Gårdagen var en sorgens dag, min farfars begravning.
Det var en fin minnesvärd stund, ett sista Hejdå innan han lades i graven.
Fina vackra sånger, tänkvärda ord och kära minnen.
Det är sådana dagar man blir påmind om att livet inte varar för evigt.
Man blir påmind om tiden man har här på jorden egentligen är ganska kort och man blir påmind om att det inte är någon självklarhet att man blir gammal.
Livet är skört och ens dagar är räknade, man ställer sig frågan, hur skulle folk minnas mig?
Vad skulle sägas om mig ifall jag dog idag? Skulle jag vara redo att lämna denna jord? Jag är övertygad om att det finns någon däruppe som ger en livet.
Vi människor kan fixa mycket och experimentera och vi kan vårda.
Dock har vi ingen makt att sätta liv i saker.. Livsgnistan när den tänds kan vi välja att försöka vårda den så den hålls vid liv, men är livsgnistan släckt har vi ingen makt att tända den igen hur gärna vi än vill. Ganska häftigt tycker jag.
Även om begravningar är sorgliga och man saknar farfar så är jag ändå tacksam för hans skull. Nu lider han inte längre, nu vilar hans trötta kropp och inga plågor finns längre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar