Jag hittade mina gamla dagböcker från förr och tänkte jag kan dela med mig lite!
11.4.2006
Igår var jag till sjukhuset, dom frågade hur jag mådde och hur det var med Anorexin jag svarade givetvis att jag mår bra.
Oj vad jag ljuger men nödlögner är nödvändiga ibland annars blir det för mycket uppmärksamhet och för många frågor. Därför är det viktigt att man säger att man mår bra och att man ser glad ut.
Jag hade lågt blodtryck och låg puls, jag fryser.
Jag vägrade svara på vad jag gillar eller är missnöjd med på min kropp!
11.5.2006
Idag var jag till sjukhuset igen och även denna gång var allting okej utåt sett, jag säger att jag mår bra, det är bäst så!
När jag väntade på mamma så kom en bekant dit, jag har haft mina aningar att även hon har Anorexi men det var sorgligt att få det bekräftat. Jag önskar ingen annan denna hemska sjukdom. Det är tudelat, en del av mig är avundsjuk på dom medan den andra delen önskar att den kunde hjälpa eftersom jag vet vad man måste lida igenom.
Varför finns denna sjukdom? Jag hatar den som pesten. Jag minns alla känslorna, rädslan för att äta och att gå upp i vikt. Jag minns ångesten över att man äcklades över sig själv och paniken som kom eftersom man inte fick springa bort kalorierna man just ätit. jag minns mörkret och jag minns hatet och hur ingenting var roligt. Allting skulle vara inrutat och man hade en total fett och kalorifobi. Ilskan var stor om ,matschemat inte blev som man ville och man orkade inte vara glad eller skratta och inte höra andra skratta heller. Kompisar orkade man inte vara med och helst av allt ville jag bara vara ifred med mig själv och mörkret. Jag trodde jag hade ett liv och jag trodde att man blev lycklig över att vara utmärglad. Hela tiden kämpade man för att gå ner i vikt och ju mer vikten sjönk desto större blev ångesten för mat. Jag såg ingen framtid och ville fortsätta så här för evigt. Sålänge man var utan mat så hölls ångesten i schack emn nä'r man tvingats äta bröt helvetet lös. Det kommer dock en dag då det inte går mera, då man tvingas börja äta om man inte vill bli sondmatad. Mat i obeskrivliga mängder som förs ner rakt in i kroppen utan att man kan kontrollera det, min värsta mardröm.
När man väl börjar äta är det väldigt jobbigt och man känner att man måste få röra på sig, springa bort kalorierna. Det får man inte göra. Dock blir det långsamt långsamt bättre om man vågar börja äta, amn märker att det inte är så farligt trots allt. När vikten stiger lite får man mera krafter och man börjar se ljusare på tillvaron. Dock även om vikten stiger så är man lpångt ifrån frisk, huvudet kan vara fullt av tankar och det är svårt att veta vem man riktigt är. Åren hemma utan kompisar har gjort att man missat mycket av sin ungdomstid.
Folk tror man mår bra nu, men gör man det egentligen.. jag vet inte.. jag får inte sluta äta det vet jag.. då blir jag sjuk igen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar