Gubben och jag kom in på ämnet Anorexia igår och fick till en riktigt intressant diskussion.
Frågan som löd var om vi tror att Anorexia skulle gå att förebygga samt vad man skulle göra i så fall.
Vi diskuterade runt ämnet en stund och kom sen in på mitt fall och jag kom fram till att jag inte tror att det hade kunnat hindras och ingen hade kunnat förutse vad som komma skulle när jag började äta mindre sommarlovet till 7 an.
Inte hade jag själv ens kunnat gissa mig till att jag skulle bli sjuk utan de osunda tankarna smög sig långsamt på.
Detta skedde ju givetvis inte på en dag men det var något I huvudet som så småningom triggade igång ett helt nytt system som endast var nöjd om jag ätit mindre och rört på mig mer. Så småningom kom ångesten in i bilden och långsamt gled man in i sjukdomen som på ett bananskal.
Så frågan är då om någon kunde ha gjort något för att förhindra och jag är ganska säker på att ingen kunde ha stoppat mig i tid eftersom man saknade sjukdomsinsikt.
Viktnedgången var planerad och målmedveten och matintaget likaså och det sista man ville var att bli hindrad eller störd i sina planer.
En anorektiker är nog lite av en kontrollfreak samtidigt som det krävs en enorm självdisciplin och envishet. SVårt att förklara men jag märker än idag att tankemönstret ännu finns kvar och när de kommer får man ha en diskussion med sig själv vad som egentligen är vettigt och vad som inte är.
Jag säger givetvis inte att en anorektiker inte behöver hjälp, för det behöver man för att komma ur det. Oerhört mycket hjälp och stöd behövs, vad jag menar är att jag inte tror någon hade kunnat hjälpa mig innan jag blev sjuk eftersom då var jag ju frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar