Early one morning

Hej!

Tidigt en fredag morgon.. klockan var strax över sex och en trött Annelie fick på sig kläderna och fixade en smörgås som hon slängde in i bilen.
Hon var redan sen till sitt jobb men innan hon kunde styra kosan mot Purmos urskogar så måste hennes vackra araber slippa ut i sin gröna hage.
Sömndrucket styrde hon stegen ut mot stallet och hörde hästarnas välkomnande gnäggningar.
Först satte på sina älsklingsprinsessor grimmorna och tog dem i varsin hand och stegade ut mot hagarna.
Nöjt klappade hon dem på halsen och önskade dem en trevlig dag bland grönsakerna.
Strax därefter så gick hon med trötta fötter mot stallet igen och satte grimman på sin systers ystra springare som frustrerat slängde med huvudet och var bitter på livet för att han inte slapp först ut.
Ivrigt frustande styrde han med dansande steg ut mot hagen, gnäggade glatt åt sina brudar.
Annelie gick in i hagen och tog i sin brådska av honom grimman innan hon stängt grinden ordentligt. Den gråa Pirayan såg då sin chans och galopperade med ett ryck förbi henne ut ur hagen och sprang på ystra ben ut i friheten på den stora åkern.
Han kände de stora ängarna under sina ben och med stora kliv drog han in friheten i sina näsborrar.
Annelie traskade muttrande efter den ädla hästen, svalde sin ilska, och lade på ett fake leende på sina läppar.
Hon kände hur strumporna och byxorna blev våta av det fuktiga gräset och sammanbitet traskade hon på efter hästen.
Nå lilla gubben skall du komma hit sa hon med sin allra falskaste och lenaste röst..
nää knappast det har jag ingen lust med svarade den ystra springaren och vände baken mot henne och traskade vidare..
jo kom nu jag har godis svarade hon mjukt och strax var han där och ville smaka.
Lättat tog Annelie fast den lilla rackaren och förde honom till hagen.
Pirayan var nu rejält sur efter att ha blivit lurad och slängde frustrerat med huvudet.
Denna gång stängde Annelie grinden omsorgsfullt till hästens stora förtret.
Envist slängde han upp huvudet högt i luften när den bistra kvinnan skulle ta av honom grimman. Högre och högre satte han upp det och fastän Annelie stod på tå nådde hon inte upp.
Nu får du skärpa dig sa människan till sist med sin allra strängaste röst och då hade även den envisa hästen fått nog och bestämde sig för att ta lös sig själv med att dra sönder grimskaftet.
I full karriär drog han ut i det inhägnade området och inbillade sig att han än en gång kände friheten under sina fötter.
En trött och mycket sur och väldigt blöt Annelie gav då upp och konstaterade att hon nu var så pass arg att inget fake smile i hela världen skulle lura hästen att hon var vänligt sinnad så då gick hon in och bytte i all hast sina kläder, informerade sin man om att han får ta fast hästen och ta av grimman och sen körde hon iväg mot sitt jobb.