vet inte vad det är med mig, men på sista tiden verkar jag alltid välja det sämsta möjliga väder att rida i. Mellizza har fått vara ledig ett par dagar nu och som ni säkert minns så skrev jag om förra äventyret i åskvädret. Idag hade jag tänkt att hon skulle slippa ut igen efter två dagars vila, men vad tror ni händer när jag tar ut hästen ur hagen? givetvis hör jag åskan mullra på avstånd och sakta men säkert börjar regndropparna så småningom falla ner från himlen. Skippade då helt tanken på att kunna rida och tog bara med henne på en kort halvtimmes skrittrunda runt gården. Får trösta mig med att hon i alla fall fick sträcka lite på benen.
Tidigare imorse var vi en sväng till kyrkan och efter det beslöt vi oss att ABC skulle få bjuda oss på söndagslunch. Den tanken hade tydligen slagit flera än oss och både jag och gubben lade märke till en sak som vi båda två reagerade på.
Vid mera än hälften av borden satt det föräldrar med barn och åt, men istället för att i lugn och ro njuta av den goda maten och umgås med familjen så satt väldigt många av föräldrarna och knaprade på sina telefoner istället. Vid de bord där barnen var lite äldre satt även ungdomarna med sina näsor i telefonen..
För vissa är kanske detta normalt, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna trend. Kan man inte ha någon dag i veckan där man faktist har tid att sitta och prata med varandra vid matbordet? Har man helt enkelt ingenting att säga åt varandra, ingenting att fundera över? Håller det att bli så att man helt enkelt glömmer bort att småprata om allt mellan himmel och jord medans man äter? Själv så tror jag att det är viktigt att man ibland lämnar tekniken hemma eller åtminstone kan ha den borta en liten stund. Jag tror att det är viktigt att man ibland faktiskt spenderar tid tillsammans. Vad händer i fratiden om det viktigaste vi har är telefonerna och all teknik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar