Lerbad

Hej!

Gårdagens hästpromenad slutade verkligen inte som jag hade tänkt mig.
Jag hade tänkt att jag skulle ta en lugn skön söndagspromenad med Mellizza och rundan började så bra, allt var frid och fröjd och jag njöt av att äntligen vara ute med älsklingsprinsessan igen.
När vi var några kilometer hemifrån kom vi till ett stort dike med lite vatten på botten.
Funderade på om jag borde vända om men så såg jag att det på ett ställe var betydligt grundare och bra underlag. Min plan var då att vi lätt och smidigt skulle skutta över som man brukar göra över diken.
Tyvärr tänkte inte Mellizza samma sak som jag och hoppade iväg till sidan och innan jag visste ordet av hade jag tappat grimskaftet och hon hoppade iväg åt helt fel håll.
Hon kom till ett ställe med väldigt mjukt klottigt ostadigt underlag och fick panik och fortsatte frammåt.
Hon försökte då desperat ta sig över en kant som kom framför henne men underlaget höll inte och hon misslyckade och slog över bakåt och ramlade sen pladask ner i det djupa diket på det bredaste stället där underlaget var helt katastrof.
Dit sjönk hon sen ner med lera upp till magen fortfarande givetvis i panik.
Sen började den stora kampen att försöka ta sig upp och det var ingen lätt match kan jag lova.
Som hon kämpade och kämpade. Krafterna tog slut och hon lämnade och ligga men så lyckades hon hitta lite mera kraft igen och kravlade sig lite frammåt och sen låg hon stilla igen.
Jag han nog tänka många gånger att det här kommer aldrig att lyckas, hon kommer att lämna dit eller så kämpar hon ihjäl sig själv, men så hittade hon på något konstigt sätt energi igen och tillslut hade hon helt kravlat sig upp ur diket.
Hela hästen stod sen och skakade givetvis så var hon shockad, trött och väldigt smutsig.
Ett av bakbenen hade fått sig en törn och först ville hon inte stöda på det, men som tur var så började hon stöda på det efter en liten stund och kunde börja gå.
Ni kan tro att man är lättad att det gck så pass bra som det gick, men man är fortfarande lite uppjagad och orolig att det skall dyka upp några komplikationer. Tur var det också att ingen av oss hamnade under henne när hon satte iväg och att vi inte drogs med ner i leran. Jag är också glad att man inte får så lätt panik själv och att man lyckades hålla huvudet kallt och kunde tänka klart.
Stackars stackars Mellizza, oj vad rädd jag var att det skulle sluta så mycket värre än det gjorde, Jag lovar att det inte var någon rolig syn att se henne ligga där och kämpa.
Vi skall tro att hon kryar på sig snabbt och inte får några trauman av detta äventyr.