Questionmarks

Tjena bloggen!

Det känns som om det mest blir bara snabba uppdateringar här på bloggen för tillfället.
Inläggen är oegenomtänkta och texten är oftast utan vettig innebörd.
Det finns många saker jag kunde dela, men och andra sidan så har man ett privatliv också som man inte vill lägga ut allt för mycket för allas åsyn.
Mina innersta tankar håller jag endå för mig själv även om de vore sköna att få skriva ner ibland.
Det skulle ibland vara intressant att se folks reaktion om man verkligen alltid skulle skriva ner allt vad man tycker och tänker.
 Alla åsikter man har och alla irritationsmoment som finns i livet.
Jag undrar lite lätt vad folk skulle tänka om de skulle få läsa sanningen svart på vitt på dataskärmen. Sanningen är inte alltid så vacker, ibland gör sanningen ont.
Ibland är man tvungen att sensurera och ibland känns det som om sanningen mår bäst av att inte alltid komma fram.
Dock sägs det ju endå att ärligheten alltid varar längst och det konceptet vill jag ändå följa i livet.
Nu låter det här säkert lite flummigt och det är just vad det är.
Vissa saker så säger man helt enkelt  inte åt allmänheten så är det bara.
Vissa saker passar bäst bakom stängda dörrar, hos personer där man vet att orden sitter säkert.

Nåja nog om detta nu. Livet rullar på bokstavligen.
Ibland känns det som om man har mycket på gång medan det ibland känns som om man inte kommer någonstans vart.
Varje dag ser likadan ut på sitt eget lilla sätt, men ändå är varje dag inte den samma.
Vi lever på vårt eget sätt. Dag för dag för dag.
Varje dag dyker nya möjligheter upp men också nya utmaningar. Varje beslut man tar för oss en bit på vägen dit vi är på väg. Intressant det här med att dom beslut man tar i livet påverkar hur det ser ut i framtiden. ibland gör man bra beslut och ibland gör man stora misstag. En sak är dock säker att utan beslut så kommer man sällan någonstans vart.

Idag slog saknaden efter Gangsterbruden till riktigt ordentligt.
Oftast går det bra men så ibland så ångrar jag djupt mitt beslut.
Hon skulle antagligen vara i sitt livs bästa form just nu och det finns inga gränser på hur roligt vi skulle kunna ha det för tillfället.
Fastän jag vet att hon har det fruktansvärt bra där hon är just nu så är det endå en självisk del av mig som vill ha henne tillbaka.
Det känns som om det skulle vara en evighet tills Meciliah är redo för att bli en riktig ridhäst och fastän hon säkert med tiden också blir bra så är de endå så olika.
Meciliah är Mellizzas arvtagerska och jag är glad att jag har henne, men endå så kan jag inte låta bli att kika efter hästannonser.
 Sto runt 8 år cool och snäll i hanteringen.
Stora härliga gångarter med bra exteriör otittig skadefri och med bra stam.
Väl grundutbildad  med talang för både hopp och dressyr. Gärna över D-ponnymåttet och givetvis arab och med allt vad det innebär.
Det värsta är att jag hittat henne.
Hon finns därute och väntar på mig men möjligheten att köpa existerar inte riktigt.
Jag menar jag har ingenting som går att sälja för tillfället, man säljer liksom inte sina drömmar.
Mina planer går inte riktigt alltid ihop ser ni. För på samma gång så drömmer jag ändå om att betäcka och avla. få fram fina avkommor som man sedan kan behålla eller sälja.
Jag tycker om att utbilda och jobba med unghästar men så har jag endå en längtan efter något färdigt. Ni ser jag är lite virsig idag.