Vi skall på begravning idag.
Gubbens farmors syster har gått bort och jordfästningen äger rum idag.
Oftast när någon går bort så här så påminns man igen om att ens dagar är räknade.
Ingen vet hur länge de skall leva och det är väl därför talesättet "lev varje dag som om den vore din sista" finns.
Det är alltid sorgligt när någon går bort, det är ju de som lämnar kvar här på jorden som känner saknaden och ensamheten.
Det är någon som fattas.
Såna här gånger så påminns man igen om att man borde se till att hälsa på folk oftare, ta vara på den tiden som finns, man ångar att man inte frågade mera och att man inte stack iväg in på en kaffe lite nu som då.
På samma gång som det är sorgligt när någon dör så tror jag ändå att speciellt en del äldre vill bort från denna jord.
Dom vill hem till gud och har levt färdigt i den här världen.
Sådana gånger så känns det ändå bra och rätt fastän det är sorgligt, man vet att dom inte längre behöver kämpa på med sina krämpor och man vet att de inte var rädda för att dö.
En fråga som också slog mig är att vad man själv lämnar för avtryck på den här jorden. Hur kommer folk att prata om en när den dagen kommer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar