Att skriva är lite som en terapi för mig, ibland är det skönt att sätta sig ner och få allting till pappers och plötsligt ser man svart på vitt hur tankarna har blivit till ord.
Ibland finns det dock tillfällen då man inte kan sätta sig ner och plita ner sanningen, för sanningen är aldeles för ful och hemsk för att man ska vilja sätta den till bokstäver.
En sanning så ful så man vill kräkas.
En sanning som inte är min verklighet men någon annans.
En historia som är som en roman du kan gotta ner dig och läsa men om den handlade om dig så ville du helst bara trycka på delete.
En historia som borde berättas men inte kan komma fram.
Just nu skriver mina tankar historia men bokstäverna får utebli.
Just nu spelar mitt eget liv inte så stor roll om vi säger som så.
Mina egna små vardagliga bekymmer är plötsligt helt oväsentliga.
Det finns viktigare saker än så att tänka på och det blev man plötsligt hastigt påmind om.
Helt plötsligt står man på standby även om det egna livet rullar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar