Snart har hon varit borta en månad och det är fortfarande tomt och overkligt. Saknaden är inte övermäktig, men den är sorgsen.
Det är i de vardagliga sakerna hon fattas oss.
Den mjuka gnäggningen när man kommer ut till stallet.
Den uppfodrande gnäggningen om hon inte får följa med på en ridtur
Känslan när hon mjukt lägger sin mule mot ens kind när man kommer in i boxen
Det tydliga kroppspråket när hon visar var hon vill bli kliad och den mjuka humningen när man hittar rätt ställe.
Hon fattas i hagen där det varit hon som varit den stora tryggheten, den rättvisa chefen som hållit koll på alla hästarna.
Tilliten de haft till henne och hennes ord har varit lag.
Det märks på hästarna att de nu inte riktigt hittat balansen igen, det är ingen som håller i trådarna utan alla är för sig själva.
Saknaden och tryggheten från hennes varma rygg, de spetsade öronen nä man kommit upp på hennes rygg. De sviktande taktfasta stegen, stegen som helst vill springa fort fort, känslan när man frågar om hon vill springa fort och man känner hur hon tar i allt vad hon kan och det går fortare och fortare. Friheten när man flyger fram fortare än man trodde det gick och den extra växeln kopplas i, känsligheten och avsaktningen när man viskat ptroo i hennes öra.
Den vänliga blicken, det mjuka sättet när hon försiktigt tassar efter barnen i grimskaftet, glimten i hennes blick när hon blir ompysslad.
Livet i hennes ögon när hon svävar fram över mark med svansen över ryggen ivrigt frustande och dansar runt en med slakt grimskaft.
Hon var en härlig häst och det vore konstigt om hon inte vore saknad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar