Jenny var och knäppte så fina bilder på mig och Breeze igår.
Det är i princip ett år sedan jag sist satt på hennes rygg men trots det så kändes det fortfarande som hemma och hon och jag känner varandra utan och innan och jag vet precis hur hon vill ha det.
Breeze är den hästen som verkligen har lärt mig att hitta lugnet, att andas ut, att inte ha bråttom, att vara försiktig i mitt språk, hon har lärt mig konsten av att bara vara.
Det är till henne jag går när tankarna snurrar för fort och jag behöver få perspektiv på saker och ting.
Breeze är ingen kelgris, men hon njuter endå av närhet. Hon tycker om att vara fin och älskar när man står och borstar länge. Breeze behöver man aldrig ha uppbunden, hon står där man ställer henne. Brukar skoja och säga att jag skall börja hyra ut henne till rekvesita
Hon är en väldigt närvarande häst på sitt eget lilla sätt, men hon pratar så tyst så tyst så man får läsa varje liten min.
Hon är en försiktig häst, eller hon vill att man skall vara mjuk och aktsam, är man stressad eller för hård så reagerar hon på en gång med att tydligt visa att hon snabbt vill bort, men är man där vänlig, eftertänksam och med mjuka händer då njuter hon av ens fulla uppmärksamhet och vips så har ens egna tankar och funderingar lagt sig och man är bara där i nuet.
På hennes rygg har jag alltid känt mig trygg, där hör jag liksom hemma.
Dom 5 minuterna jag satt där igår lever jag länge på, med ett leende på läpparna och en enorm kärlek i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar