Förra veckan var en oturs vecka på hästfronten minst sagt.
Tisdagen som var min lediga dag for jag och Jenny glatt ut med Pirayan och Kaarl i det ruggiga vädret. Under riksvägen och förbi travstallet och ut på lugnare vägar.
Allt var lugnt och skönt, vi bestämde oss för att gå på kanten av åkern tillbaka eftersom de var rätt halt på vägen.
Längs med åkern fanns en liten sluttande kulle, eftersom allt är platt där vi bor så tar jag alla backar i beaktande om jag passerar någon och låter hästarna traska upp för dem för att de ska få lite varierad terräng och träning.
Jag sa åt Jenny att om hon väntar så ska jag låta Kaarl springa lite uppför några varv eftersom underlaget var så bra på åkern.
Kaarl blev ju glad förståss, han älskar ju när matte vill låta honom springa och han har blivit helt fenomenal på övergångar från marken bara med att lyssna på mitt kroppspråk.
Upp för backen for han gladeligen och lugnt ner igen och sen upp för backen, hur kul som helst. Titta vad duktig han är sa jag glatt åt Jenny, på samma gång så gör han en arabsving med huvudet bara av rena rama glädjen och till min stora förskräckelse tappar jag honom.
Först blir han inte så rädd, jag har lärt honom att när jag kollar på han bakdel och backar så ska han komma in till mig och följa, och det hade han tänkt göra.. men tyvärr har han mitt långa grimskaft som släpar på samma sida som mig som börjar slingras runt hans bakben..
Då vill han inte vara med längre, i full galopp sticker han iväg i full panik.. först ut mot vägen som leder till stadsvägen, sen tillbaka i full sken över åkrarna mot travstallet.
Oj vilka tankar som hinner fara genom ens huvud.
Nu kraschar han någon av de dyra travhästarnas hage och har ihjäl någon av dem eller sig själv eller så drar allihopa ( Han är ju hingst för er som inte vet)
Sen vet jag ju vad som kommer efter och det är riksvägen och där lär han bli överkörd av en långtradare eller personbil, sen om han överlever så långt så lär han bryta benen på isen eftersom han är i fullt sken utan skor.. gör han inte det så försvinner han någonstans och jag lär aldrig hitta honom eller om han mot förmodan rusar hem så har han lös alla stona och sig själv och vem vet hur det slutar..
Man är ju så hjälplös i såna situationer. Tillbaka till historien så hinner han inte titta till travhästarna, han far förbi i en hiskelig fart, ut på travbanan och försvinner ur sikte.
Jag ringer åt Gabbe med gråten i halsen och säger att han ska förbereda sig på att han lär vara död. Gabbe kommer och plockar upp mig och vi kör hem och hittar honom i sin egen hagen vid liv otroligt nog.
Blodspår i snön dock och på benet, inser att han valt att gena genom fårhagen och stuckit sig på den. Ringer veterinären och förbereder mig på att han i värsta fall kan ha skadat någon led eftersom ett av såren sitter precis vid knäet men som tur i oturen så har det vassa gått uppåt och inte inåt.
Han får några stygn ,lite penicillin och en stelkrampsspruta och verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen otroligt nog. Ibland har dom änglavakt.
Så nu kramar jag honom lite extra och hade gärna lindat in honom i bubbelplast och typ aldrig tagit ut honom igen.. men men slutet gott allting gott så här långt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar