När Juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå..
3 barn på under fyra år, varav ett akut kejsarsnitt gör inte gott för ridningen. Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle ta så länge att komma tillbaka i sadeln igen.. Att man skulle tappa så mycket av sin balans, sina magmuskler och kroppskontrollen.
När man sitter upp på en häst och funderar på hur man ska lyckas hållas kvar, känner hur man halkar runt som en het potatis på en klick smör när man sitter där på ryggen och försöker uträtta något vettigt.
Det har varit en sorg för mig, det har känts tröstlöst, och man har funderat om man någon gång kommer att komma tillbaka igen.
Nu ser jag dock ljuset i tunneln igen.. Sakta men säkert känner jag att jag blir lite stadigare och lite säkrare. Ridningen är rolig igen.
En barbacka tur känns inte som en oövervinnlig utmaning och till och med en liten galopp utan sadel resulterar inte automatiskt i en ofrivillig avsittning.
Det är en lång väg kvar men hoppet har återvänt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar