Nyss hemkommen från kvällskifte i blåsvädret och skall nu natta hästarna innan läggdags.
Lämnar småleende kvar och tittar på katterna.
En sitter i diskmaskinen och beundrar alla tallrikarna som finns där, sätter sig sådär lagom i vägen så att man säkert inte ska slippa allt för smidigt och göra det som behövs.
Den andra sitter i handfatet och väntar på att någon skall sätta på kranen eftersom den föredrar att dricka rinnande vatten.
Strax därefter hoppar en av katterna upp i spisen, rakt upp i skorstenen svaret på varför hon gör det det har jag ej.
Sen följer de med mig ut, börjar springa runt runt och jaga varandra runt höbalen, det bästa de vet är att gömma sig i löshö och sitter där och lurpassar för att strax efter gå till anfall mot kompisen,
Sen tar de avstamp mot halmbalarna och lätt som en plätt klättrar de upp till toppen och sitter sen där och tittar ut över ägorna.
Strax efter vill de klättra i takstolarna, högt högt far de ända till nocken där duvorna bor.
Duvorna som tycker om att retas och alltid flyger därifrån när de nästan är där.
Såg häromdagen ett argument att folk bara låter sina katter vara ute av själviska skäl och det fick mig att fundera att jag nästan tycker tvärtom.
Att se dem leka och ha så roligt, se dem få använda sina starka smidiga kroppar ute i den friska luften. Få utforska naturen och byggnader, få jaga och springa efter löv som blåser.
Hade jag varit katt hade jag inte tackat nej till det.
Visst förstår jag att det inte är möjligt på alla ställen, när man bor i tätorter och lägenheter eller inne i stan, men det är inte av själviska skäl våra katter får fara ut.
Hade jag varit ett djur och bott hos folk så hade jag nog velat vara en katt, en bondkatt. Katter har ofta så mycket friare liv och behöver inte lyda order. De kommer och går som de vill när det passar dem. Jamar uppfodrande när de vill något och allt som oftast får de precis som de vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar